jolllis

Under den senaste tiden har jag fått frågan från rätt många ifall jag gått ner i vikt? Jag själv ser ju absolut inte det, men ifall det är fallet så är jag inte upprörd alls. Jag har aldrig sett mig som stor, tjock, knubbig osv. men jag har heller aldrig (iaf inte nu det senaste året/åren) sett mig som smal heller, jag har varit normal. Vad det nu än är? Och trots min icke befinnande självförtroende brist, så finns det alltid något man vill ändra med sin kropp, och det är det som har hänt med min. Så utan att träna har jag uppnåt lite av mitt mål. Men när jag väl tänker efter på hur jag isåfall gått ner i vikt så kom jag bara fram till ett svar, och det var stress. Jag har ett gymkort (som dock inte används lika mycket som jag önskar, jag vet mamma Jag ska!) men däremot så stressar jag otroligt mycket. Det är skola, jobb och sen ska man hinna med allt annat efter det. Jag äter aldrig frukost och är det så att jag jobbar efter skolan så hinner jag inte äta middag och då blir det att jag slänger i mig en macka när jag kommit hem på kvällen vid 20.30 och då har hunger känslan gått över för längesen. Så på så sätt har det gått till. Denna magiska process.

Läser man inlägget ovan så låter det säkert som att jag är glad över att jag stressar så mycket att min kropp får lida och jag går ner i vikt på det sättet, ett mycket ohälsosamt sätt dessutom, men så är det inte. Jag är bara för seg och trött för att skriva så att andra förutom jag själv förstår vad jag menar. Men förhoppningsvis så gör vissa av er det ändå.

Nu ska jag nana kudden för att möta en ny dag, förhoppningsvis lite bättre start än den som var imorse.
Natte.